SvD.se Recension

Späckat med finurliga frågor

Pollen är ett drygt timslångt divertissement om en kärlekstriangel mellan en flicka, en trädgårdsdräng och ett bokträd. Iscensättningen är en underbar filosofisk och aningen barock miniatyr om dendrofili (det vill säga sex med träd) men framförallt en subtil och humoristisk utsaga om hur människan förhåller sig till naturen: den fysiska och psykiska. Ska den tuktas eller vördas, besegras eller vårdas?

Tuvalisa Rangström har skapat ett bildat, lätt absurt och skojigt inlägg om miljökrisen genom att skriva något som för tankarna till Ovidius Metamorfoser och den litterära genren om trädgården/naturen som utgångspunkt för filosofiska utläggningar, som hos Magnus Florin eller SvD:s Fredrik Sjöberg.
Kulisserna är som hämtade från Drottningholmsteatern, buxbomsklot av plast och ett ståtligt, mycket falliskt träd. I den imaginära parken inträder en ung flicka, 1700-talsklädd, och trädgårdsmästaren själv med häcksaxen beredd.

Det drygt timslånga stycket är relativt ordknappt men ändå späckat med finurliga frågeställningar. Rangström skriver om vår dröm om paradiset, om en dionysisk längtan efter att bli del av något stort, om att vilja avsäga sig tanken och civilisationen för att bli del av ett storslaget sus. Tryckt mot den släta bokstammen viskar hon: Är det någon där? En fråga ställd till skapelsen och en möjlig kraft, en Gud.

Pollen är samtidigt en mycket sinnlig installation, fylld av begär som bokstavligen – ursäkta vitsen – faller som löv mot marken. Det doftar höst, balsampoppel. Texten bär en dröm om att slippa det individuella, att bli en skog – efter att först ha blivit ett träd. Pjäsen innehåller dessutom en mängd fakta om trädgårdsarkitekter och deras fantasier om raka linjer och en tvångsinrättad ordning som skapar harmoni.

Tuvalisa Rangström och Ulf Pilov, trädgårdsmästaren som ser sin oas som ett bålverk mot den slarviga naturen, skapar gemensamt hortikultur, trädgårdskonst. Uppsättningen är absolut egen, personligt mångbottnad och härligt lätt att bedåras av, samtidigt som den innehåller en sträng poäng: människan har alltför svårt att uppfatta sig som del av en spröd organism och ser sig som överman med rätt att plundra och förstöra det under som skapat oss.
/Lars Ring

Recension: http://www.svd.se/kulturnoje/scen/artikel_3709517.svd